Fri som en fågel hör jag hur fredsduvorna kvittrar högre än vad olyckskorparna kraxar

Idag vaknade vi alla upp på en ny politisk sida i den svenska historien, och det kändes verkligen som om att vi alla vaknade på fel sida. Jag tänker givetvis på Sverigedemokraternas intåg på den politiska arenen - ett hot som blev verklighet, en mardröm som blev sann. Jag har länge befarat detta och blev därför inte förvånad, med det intet sagt att jag inte blev chockerad. Jag är mållös och saknar ord att beskriva den oro och skräck, som vid blotta tanken på det faktum att ett parti med sådana åsikter nästlat sig in i det översta toppskiktet i samhället, sprider sig inombords. Och eftersom detta inte är en politisk blogg och jag just nu inte har någon vidare lust att skylta med mina politiska åsikter tänker jag lämna detta ämne. Jag är nöjd med valutgången bortsett från SD:s intåg och eftersom det redan skrivits spaltmetrar om det så lämnar jag det därhän. Min blogg ska genomsyras av positiv energi och jag vill i en positiv anda lotsa er läsare genom min vardag, i nuläget på barcelonsk mark. Jag vill sprida hopp och förmedla glädje (givetvis leverar jag bitar från livets baksida också, men främst vill jag fokusera på livets goda) till er alla. Jag tror att vi kommer längre genom att se möjligheter istället för svårigheter och det innebär inte att vi ska ingorera det farliga. Tvärtom, som Jan Björklund sagt, så underblåser man extremist genom att försöka blunda. Strutsmetoden är sällan gynnsam, att stoppa huvudet i sanden gör bara att problemmakarna kan fortsätta utan några ögon på sig. Därför är det viktigt att vi talar om det, att det skapas facebookgrupper, att människor reagerar, att människor uttrycker sina känslor - med fredliga medel, att folk går ut på gator och torg och sätter ner foten. Ty alla de hundratusentals svenska medborgare som röstat fram SD kan inte få härja ostört, alla vi andra måste visa var vi står och att vi står för vad vi tycker. Det blir min uppmaning, att vi inte ger upp utan att vi fortsätter kampen mot rasismen, mot fördomarna. Vi måste för en gångs skull lära av historien, vi har inte råd att gå i samma fälla igen och igen och igen. Det är mycket snack men liten verkstad när det kommer till att bekämpa fördomar och förhindra att historiska nederlag sätts i rullning igen. Där måste vi börja. Vi måste utgå från oss själva och inse hur fel det har blivit och vi måste sedan uppta fighten för att bekämpa främlingsfientligheten. Vi kan, om vi vill. Och vi vill, för vi kan.

Nu blev det trots allt en längre utläggning kring min ståndpunkt i den här frågan. Men för mig är det en självklarhet att stå upp för mina åsikter, för mig själv och alla mina medmänniskor. Och jag hoppas att ni är benägna att hålla med och sålla er till den skaran som tar strid för mänskligheten, för människan. Vi lever alla här sida vid sida och det vill jag fortsätta kunna göra. Som Tomas DiLeva sjunger, "vi har bara varandra". Det är något som är så uppenbart men ibland skyms i dunklet av okunskap och trångsynthet. Vi måste öppna upp ögonen och se på varandra och inse att vi BARA HAR VARANDRA FÖR FAN!

Att vi bara har varandra inser jag starkare för var dag som jag är ifrån mina nära och kära. Jag saknar såklart alla mina vänner, familj och släktingar. Det är dessa band som är betydelsefulla för mig, allt annat bleknar i jämförelse. Jag är inte en icke-materialist, men ibland tröttnar jag så otroligt mycket på alla materiella värden och känner starkt att livet är så mycket mer. Det är svårt att sätta fingret på, men jag tror att det är möten, band och relationer som utgör livets stomme ovanpå vilken det kommer materiella ting och förstör. Detta känns ibland så otroligt starkt inuti mig, men ibland kommer andra begär i vägen och skymmer sikten till insikten om det som verkligen är värt något, det som betyder. Jag har inte hamnat i ett anarkiliknande hippieparadis med icke-materialistiska värden och mål (jag kommer nog önska mig ett och annat i julklapp) men jag känner verkligen att det som betyder mest av allt är alla ni där hemma. Och det vill jag att ni ska veta. Och att ni följer mig på min blogg betyder också mycket, eftersom det är ett tecken på att ni vill veta hur det är med mig och det indikerar att jag betyder något för er också. Och det är jag tacksam över! Puss fina ni!

Nu svävade jag kanske ut för långt, men det är som sagt inget läskrav på den här bloggen. Ni får komma och gå som ni vill. Tack och lov har vi ju demokratiska rättigheter i det här landet som innefattar yttrande- och tryckfrihet. Hur länge till vet jag inte med tanke på att ett visst parti skickar ut otäcka vibbar som ger mig magont. Vi måste värna våra demokratiska rättigheter likt små, sköra spädbarn. Ty de är inte huggna i sten, det finns dem som inte gillar denna självklara mänskliga lyx.. Vi måste försvara dessa rättigheter! Med dessa rättigheter kommer nämligen också skyldigheter, och vi har alltså en skyldighet att värna dem. Så mina medmänniskor, försök att värna dessa var dag liksom ni värnar om varandra. Då blir nog världen en lite bättre plats att leva på!

Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär. Allt enligt Evert Taube.
Och jag vill fortsätta vara fri som en fågel och det vill jag att alla människor ska vara i vårt land. Under förtryck är ingen fri, inte ens förtryckarna. De är slavar under sin egen okunskap och förtrycker samtidigt människan och hennes rättigheter. Jag ska fortsätta min kamp för friheten, både min egen och andras. Jag vill förbli fri, fri som en fågel.