Dagen då grädden kom före moset

Jag vaknade i vanlig ordning och svor mig fördärvad över att jag fortfarande inte har lärt mig läxan att gå och lägga sig i tid. Men jag skyller på att jag har ställt om min mat-och-sov-klocka till spanska. Dock har jag slarvat med siestan på sistone och det har satt sina spår. Idag har jag satt spår lite överallt i Barcelona, för som jag har promenerat! Jag har promenerat som om jag aldrig har promenerat förut och som om jag aldrig skulle få promenera igen. Det började med en prommis till metron - det regnade faktiskt!!!!!! - och sen väl i skolan så balanserade jag upp kaloriförbränning med att smaka av grädd- och mjölkdrinkar hela dagen lång. Mumma!

Ledorden för dagen var vodka, Kahlua, Kakaolikör, grädde, mjölk, kardemumma, Coca Cola. Av dessa finfina komponenter gjorde vi allt ifrån White Russian till Grasshopper (med mintlikör). Däremellan blandade vi till tequilabaserade kaffedrinkar och kaffedrinkar med cola. I like! Dock gillar ju inte min mage mjölk men jag bestämde att de var tvungna att komma överens idag och sörplade för glatta livet. Dessutom fick vi en shots med 50/50 av Jägermeister och Apple Sourz - om någon är shotssugen när det nalkas helg så är det ett hett tips!

Efter skolan gjorde jag mig redo inför en rask prommis hem, men jag slutade i metron pga regnet. Där var jag kriminell för första gången i Barcelona (att gå mot röd gubbe räknas inte). Jag plankade på tunnelbanan! Det var trassel med min biljett och det var bråttom och jag hade inte lust att krångla mer så jag gick den enkla vägen. Jaja, nog med bortförklaringar. De gör nog ändå ingen skillnad. Jag hoppas dock att inga spanska tunnelbanevakter läser min blogg, i nuläget känns risken ganska minimal.

Jag jäktade på hemma och skulle svänga ihop en pasta carbonara. Ihopsvängandet gick bra tills pastan var nästan färdigkokt. Då råkade jag ställa plastpastaskeden mot gasollågan så sleven började smälta i ett obevakat ögonblick (jag var lite engagerad vid pastakokningen som spärrvakterna var vid tunnelbanespärrarna) och det rann liksom smält plast ner i pastavattnet. Och jag var inte särskilt sugen på pasta med plast men det var däremot soptunnan så jag tog farväl och välkomnade mosad potatis ner i min mage istället. Därefter påbörjade jag dagens ordentliga promenad, mot stadsdelen Poble Nou längs med stranden för att besöka familjen som jag eventuellt ska vara barnflicka åt. Utan att skriva alltför detaljerat så kan jag säga att det var så trevlig, det kändes som om vi redan kände varandra när vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Personkemi när den är som bäst, det sa klick. Åtminstone för mig, men jag fick vibbar om att det är tvåfiligt!

Upprymd med positiv energi gick jag därifrån raka (nåväl efter några omvägar, genvägar och senvägar) vägen till spritbutiken och mötte upp Ebba och Erika. Där firade vi genom att bunkra upp med drinkingredienser som om det inte fanns någon morgondag. Jag och Ebba har köpt en del basgrejer i lag, så numera har vi gemensam vårdnad över en vodkaflaska, en romflaska, tre likörflaskor, citronlag och limelag.

Jag vet att alkohol utgör en stor del av bloggen i dessa tider, men jag går faktiskt på en bartenderutbildning. Ifall någon skulle ha missat det. Väl hemma lagade vi utan större missöden en god carbonara som avnjöts ute på tvätterrassen med grannarns skurmopp hängandes och slängandes längs väggen. Bra matmiljö!

Nu har vi omvandlat köket till en bar och har börjat blanda drinkar. Min första, seriöst, hemmablandade drink heter Melonball och är lätt som en plätt att göra. En del vodka, en del melonlikör och toppa upp med apelsinjuice - klart! Nu ska jag hänge mig åt den läskande drycken och umgås med mina fina kompisar. Sedan ska vi ut och skaka rumpa, i skolan faktiskt. Det är dock inget tradtionellt skoldisco, det råkar nämligen vara så att det som dagtid tjänstgör som vår skollokal är en nattklubb nattetid. Vår skola är liksom inhyst i dess bar och eftersom vi hänger där i baren halva dagarna tänkte vi att vi lika gärna kan hänga där i baren i kväll också. Vi vet ju hur man gör liksom.. Hmm, man kanske skulle ta med en sovsäck och övernatta. Precis som när man var liten och hade gått på disco i skolan, ibland var det ju till allas stora förtjusning övernattning i skolan. Åh, nostaligi när den är som bäst!

Dröm sött!


P.S. Jag har fått fint beröm gällande bloggen från några av mina kära bundsförvanter i lägenheten men hemifrån gör ni inte så mycket väsen av er. Statistiken talar bara sifferspråk och det säger mig inget om vilka ni är, jag vill vet det!  Jag vill veta vilka ni är! (Förutom mamma då, som jag redan vet läser bloggen - jag älskar dig, min obönhörlige och evige och villkorslöse bloggläsare!) Ropen skalla, kommenterar från alla! Skriv en rad (med tanke på att jag skriver jäkligt många rader är det ju inte allt för mycket begärt), please please potatisgris! Om ni inte skriver något är ni potatisgrisar allihopa. Nä, skämt åsido, jag ska sluta med personpåhoppen - det finns så många andra som sysslar med sånt. Men ni får gärna kommentera så jag vet att ni finns, jag är nyfiken och har ett visst mått av ouppfyllt bekräftelsebehov som bubblar inombords. Min invärtes bekräftelsevulkan får snart ett utbrott och det är är ett rop på hjälp i rättan tid. Så, skriv en rad eller två eller tre.. D.S.