Barcelona is calling 2010-09-05

Här kommer den första lägesrapporten från Barcelona. Men låt oss för sakens skull ta det från början. Det började sedvanligt med packningsmomentet, som jag alltid gruvar mig inför och därför skjuter upp till sista stund. Jag hade dyrt och heligt lovat mig själv att ta itu med packningen i god tid före avresa, men icke sa nicke. Lördagkväll påbörjades packningen som efter en studn sköts upp till söndag morgon. En morgon som kom att bli hektisk. Jag packade som en tok och blekte till råga på allt håret. Femton minuter innan jag skulle lämna hemmet sköljde jag ur blekmedlet och därefter började bilen rulle. Arlanda var nästa anhalt. Vid incheckningen stötte jag på patrull i form av övervikt, trots noggrant vägande och ompackande hemma. För att undslippa de 350 kronorna i överviktspeng så packade jag ur lite tjocktröjor, skor och handdukar. Så fort väskan var incheckad så satte jag på mig alla tjocktröjorna och packade ner överbliven packning och begav mig med mina tre handbagage och tre tjocktröjor mot säkerhetskontrollen. Istället för att glida förbi allt för smärtfritt fick jag ta av mig alla tjocktröjor, packa upp hela dataväskan och slutligen gå igenom. I ögonvrån såg jag hur mamma stod och skrattade åt spektaklet, och kanske fällde hon även någon tår mellan varven. Det gjorde i alla fall jag, men så stegade jag med raska steg mot gaten.

 

När planet väl lyft hälsade jag artigt på det medelsålderparet som var mina stolsgrannar. Åt en macka och vilade litegrann, innan jag vaknade av att ungen bakom mig nyste på mig. Ett tecken på att man sitter trångt är när stolsgrannens armbåge skär in i midjan och man blir väckt av snoret från ungen bakom. Men sånt är livet när man flyger med lågprisbolag. Och flygplanet gick som en luftburen dans och efter någon timme landade vi på barcelonsk mark.

Väl på flygbussen hamnade jag bredvid en spansk tjej som jag började samtala med. Konversationen hölls på spanska och det hela slutade med att vi bytte nummer. Framtiden får utvisa om vi ses, men hursom tycker jag det r viktigt och roligt att knyta kontakter. Jag blev upphämtad av en av barskolans personal och efter lite om och men samt en tunneblbanetur i onödan som berodde på att jag fick byta boende i sista sekund kom jag äntligen fram. Enligt dennes utsago var mitt framtida boende bättre, fräschare och närmare saker och ting jämfört med mitt urspsrungliga boende. Det är definitivt närmare till stranden och många barer, dock mycket längre till skolan. Huruvida det är bättre vet jag inte, eftersom jag inte har bott på det andra stället. Men om mitt nuvarande hem är fräschare än det andra stället, så vill jag helst låta bli att tänka på hur ofräscht det torde vara där med tanke på att fötterna blir svarta efter en rundtur genom lägenheten. Förutom smutsiga golv, garderober och balkonger (vi har faktiskt två) så är boendet rymligt och håller relativt hög standard. Generellt sett verkar boendestandarden vara lägre här än i Sverige. Men vad gör man inte för att leva la vida loca, jo man uthärdar nätter liggandes på plastiga, stela, äckliga lakan och övriga stunder inom hemmets fyra väggar fördrivs genom att äta eller duscha (luftfuktigheten är sjukt, de första svettpärlorna (usch, vilket äckligt ord) börjar rinna innan de sista vattendropparna hunnit torka. Givetvis sker allt med inneskor på fötterna.

Upplysningsvis så publicerades det här inlägget senare än planerat, för precis när jag ska blogga lite så visar det sig att vi inte har något internet i lägenhet trots det utlovade trådlösa bredbandet.. Därför blev inlägget försenat!