Torsdagen den 14 oktober

 Jonas Gardell, som för er som inte vet det är en stor personlig favorit, har skrivit en bok med titeln "Så går ännu en dag ur våra liv och kommer aldrig mer åter". Det kanske är ett lite väl magstarkt uttryck att beskriva vår dag med, men trots det så är sant. Dagen har gått och kommer aldrig mer åter, men eftersom dagen som har gått har varit hur bra som helst känns det lite lättare attt acceptera att den har gått eftersom den nu finns kvar i form av fina minnan. Vi sov alla på sant tonårsmanér länge och gott, kanske berodde det på att vi somnade först under vargtimmarna. Igår blev natten återigen gammal, eftersom vi skulle njuta till fulloa av den sista kvällen med Elin och Emma under Ferlandinas tak. Det var alltså lika bra att hålla igång länge. Mamma, Emma och Ebba började kolla på en film vars namn jag nu har glömt, detta var mitt i natten så jag försökte sova lite. Jag lyckades. När jag vaknade var klockan tolv och efter en god långbrunsch knöt vi (förutom Joline då som alltid är barfota och viftar på fötterna medan vi går med våra fötter) och begav oss mot Plaza Cataluña för att spinna vidare på gårdagens turisttema.

Med facit i hand har vi nu turistat klar, men våra två turistdagar var ändå värda sina pengar, de har varit fyllda med mycket intressant. Vi hoppade hursomhelst på en sightseeingbuss och bänkade oss på övre däck. Med vinden fläktandes i håret rattade chauffören oss runt längs Barcas gator. Vi kollade på byggnader, statyer, gator, folk, balkonger, affärer, djure, träd och annat som trängdes längs vägen. Joline njöt sannerligen i fulla drag, särskilt framåt slutet när klockan närmade sig sju och det började skymma.
Då hängde hon med armarna på fönsterkanten och myset med vinden fläktandes skönt i krulluggen. Hon höll sig nära mig, kramades och pussades för glatta livet och log samtidigt som hon försökte fånga alla intryck i form av ljud och ljus som pumpades ut från alla ställen vi passerade.

Bussen hade tidigare under dagen tagit oss upp på Montjuic, beget beläget i utkanten av Barcelona varifrån man får en magnifik utsikt över staden. Vi klev av och njöt av utsikten och åt chips och macka som sköljdes er med lite öl. Sämre kan man ju ha det. Därefter åkte vi förbi Olympiastadion och simbassängerna från OS 1992 som är belägna upp på berget, därefter vidare ner mot hamnen och senare runt i mina gamla hemkvarter. Vi tittade och fotade och hoppade av för att köpa utsökt pizza på Delit vägg-i-vägg med min gamla bostad. Vi skålade i skumpa och åt pizza på torget nedanför min gamla balkong och försökte ta tillvara på nuet där och då. Det är svårt, men vitkigt att försöka. Det har jag försökt med hela veckan, vi har ju haft flera guldmoments som jag är så tacksam över.  Jag är nöjd med hela vår vecka här och ser fram emot morgondagen som tyvärr är vår sista dag. Men allting har en ände, förutom korvven som har två sägs det. Och mamma säger att "var sak har sin tid", ett uttryck som jag försöker anamma i praktiken alltmer. Därför ska vi njuta av vår sista kväll. Och se fram emot vår sista dag. Kvällen har redan börjat bra. Vi gick tille en jättemsyig kvartersbar efter att vi slutat åka buss. Baren var lugn och tom på folk, men fylld med sköna atmosfär, härlig musik och mysig inredning. Där fick jag uppdraget att beställa en varsin öl till mamma och mig, men misslyckades aningen pga tokiga språkförverklingar. Vi fick nämligen citronöl, vilket är öl blandad med citronfanta. Gott iochförsig, men inte när man är sugen på öl. Och i synnerhet inte om citronölet smakar mest citronfanta. Men vi myste ändå. Därefter gick vi runt  hörnet och kånkade återigen upp vagnen och påsar i den smala trappuppgången. När vi äntligen nådde våning fyra drog vi alla tre en lättnadens suck och öppnade dörren. Väl inne pustade vi ut innan vi dammsög (vardagen gör sig påmind även i semestertider) och tände ljus. Nu är det myspys och allting är underbart.

Hoppas att ni också har det underbart på era håll och kanter där hemma, vi hörs och ses i framtiden.