Berlin is calling!

Efter cirkus 18 timmar på resande fot var vi äntligen på plats i Kajsornas berlinska hem. Då hade vi varit på rull ett bra tag, resan började med att vi lämnade Gävle onsdag kväll vid halv sex. Packningen var packad och vi var vid god vigör trots avverkat yrkesarbete under dagen som gått, dock lyckades jag i all hast glömma ukulelen med stort U hemma. När vi var halvvägs till stan ringer mamma och förklarar med alarmerande röst att Ukulelen ligger kvar hemma i hallen, men i samma andetag förklarar hon att hon resan löst "problemet". Min roll i lösningen var att be chauffören på Stockholmsbussen att stanna till vid Ica Maxi där vi då skulle möta upp Peter som i sin tur skyndat hem och hämtat Ukulelen. Bussdörren öppnades och Ukulelen slängdes in och jag kunde slutligen andas ut. Vi var på väg. Efter lite häng och släng på T-Centralen tog vi Pendeln mot Sollentuna där vi myste hos våra fina gemensamma vänner. Mitt i natten knatade vi - med Ukulelen under armen - mot nattbussen som åter tog oss till T-Centralen där vi frös arslena av oss i väntan på att bli insläppta. Stockholm är jävligt kallt om vinternätterna alltså. Vi sprang i filmlik anda mot dörrarna när de öppnades och blev omslutna av värmen innan vi hoppade på flygbussen mot Skavsta. Där väntade frulle innan flyget lyfte halv sju, jag somnade på studs och av vaknade av en rejäl studs då planet plötsligt nuddade mark. På Berlins flygplats möttes vi av Kajsorna och kramkalasade innan vi hoppade på tåget in mot stan. Vi köpte kollektivtrafikkort enligt konstens alla regler men precis när vi satt oss ner på tåget blev vi ställda mot väggen av en nitisk kontrollant som upplyste oss om att våra biljetter saknade giltighet i zon C. Vi hoppade av, löst problemet och lyssnade till fågelkvitter i den friska, krispiga Berlinluften. Jag och Kajsa storhandlade på Netto och konstaterade att vi - med hänvisning till tidigare handlingsturer i vårt gemensamma liv - tenderar att köpa osammanhängande råvaror när vi befinner oss i trötthetens dimma. Kyckling hamnar ofta i korgen och vi kom hem med sjukt många kilo färsk kyckling och en jävla massa ost. Blir mums det! Dagen, eller dygnet, har känts så långt och innehållsrikt. Väl hemma i deras mysiga lägenheten har vi pratat, skrattat, myst. Efter några timmars siesta är vi snart fit for fight för middag och äventyr ute i Berlinnatten.
Puss så länge!

Livstecken

Jag vill sända en hoppfull hälsning till er tappra följeslagare som besöker min blogg som ofrivilligt hamnat i bloggdvala. Den har gått i ide utan att säga till mig och jag slutade skriva utan att säga till er. Jag tror att bloggandet rann ut i sanden i samma stund som jag flög in i svenskt luftrum, och därmed kan jag med största säkerhet lova er alla att fortsätta bloggandet så fort jag befinner mig på resande fot igen. Troligtvis blir jag och Barcelona ihop igen i februari, jag klarar mig inte utan Barcelona i mitt liv och mitt egocentriska jag inbillar sig att Barcelona inte klarar sig utan mig heller.. Det är ett plus-plusförhållande i symbios, för att citera en god gammal vän när hon talade om vår vänskap. Tills vidare låter jag er hållas på halster, men lovar att visa bilder och skriva några avslutande rader om de sista dagarna i Barcelona samt uppdatera er om hur mitt liv ser ut i nuläget.

Toppentuppen, då säger vi så.

Puss och kram alla fina följeslagare, ni är guld värda som har orkat stå ut med mig och min blogg.