Berlin is calling!

Efter cirkus 18 timmar på resande fot var vi äntligen på plats i Kajsornas berlinska hem. Då hade vi varit på rull ett bra tag, resan började med att vi lämnade Gävle onsdag kväll vid halv sex. Packningen var packad och vi var vid god vigör trots avverkat yrkesarbete under dagen som gått, dock lyckades jag i all hast glömma ukulelen med stort U hemma. När vi var halvvägs till stan ringer mamma och förklarar med alarmerande röst att Ukulelen ligger kvar hemma i hallen, men i samma andetag förklarar hon att hon resan löst "problemet". Min roll i lösningen var att be chauffören på Stockholmsbussen att stanna till vid Ica Maxi där vi då skulle möta upp Peter som i sin tur skyndat hem och hämtat Ukulelen. Bussdörren öppnades och Ukulelen slängdes in och jag kunde slutligen andas ut. Vi var på väg. Efter lite häng och släng på T-Centralen tog vi Pendeln mot Sollentuna där vi myste hos våra fina gemensamma vänner. Mitt i natten knatade vi - med Ukulelen under armen - mot nattbussen som åter tog oss till T-Centralen där vi frös arslena av oss i väntan på att bli insläppta. Stockholm är jävligt kallt om vinternätterna alltså. Vi sprang i filmlik anda mot dörrarna när de öppnades och blev omslutna av värmen innan vi hoppade på flygbussen mot Skavsta. Där väntade frulle innan flyget lyfte halv sju, jag somnade på studs och av vaknade av en rejäl studs då planet plötsligt nuddade mark. På Berlins flygplats möttes vi av Kajsorna och kramkalasade innan vi hoppade på tåget in mot stan. Vi köpte kollektivtrafikkort enligt konstens alla regler men precis när vi satt oss ner på tåget blev vi ställda mot väggen av en nitisk kontrollant som upplyste oss om att våra biljetter saknade giltighet i zon C. Vi hoppade av, löst problemet och lyssnade till fågelkvitter i den friska, krispiga Berlinluften. Jag och Kajsa storhandlade på Netto och konstaterade att vi - med hänvisning till tidigare handlingsturer i vårt gemensamma liv - tenderar att köpa osammanhängande råvaror när vi befinner oss i trötthetens dimma. Kyckling hamnar ofta i korgen och vi kom hem med sjukt många kilo färsk kyckling och en jävla massa ost. Blir mums det! Dagen, eller dygnet, har känts så långt och innehållsrikt. Väl hemma i deras mysiga lägenheten har vi pratat, skrattat, myst. Efter några timmars siesta är vi snart fit for fight för middag och äventyr ute i Berlinnatten.
Puss så länge!

Livstecken

Jag vill sända en hoppfull hälsning till er tappra följeslagare som besöker min blogg som ofrivilligt hamnat i bloggdvala. Den har gått i ide utan att säga till mig och jag slutade skriva utan att säga till er. Jag tror att bloggandet rann ut i sanden i samma stund som jag flög in i svenskt luftrum, och därmed kan jag med största säkerhet lova er alla att fortsätta bloggandet så fort jag befinner mig på resande fot igen. Troligtvis blir jag och Barcelona ihop igen i februari, jag klarar mig inte utan Barcelona i mitt liv och mitt egocentriska jag inbillar sig att Barcelona inte klarar sig utan mig heller.. Det är ett plus-plusförhållande i symbios, för att citera en god gammal vän när hon talade om vår vänskap. Tills vidare låter jag er hållas på halster, men lovar att visa bilder och skriva några avslutande rader om de sista dagarna i Barcelona samt uppdatera er om hur mitt liv ser ut i nuläget.

Toppentuppen, då säger vi så.

Puss och kram alla fina följeslagare, ni är guld värda som har orkat stå ut med mig och min blogg.

Varning för bildbomb

Hej kära bloggen. Det har rådit bloggtorka på Linnéas goda den senaste veckan, det har varit så mycket att skriva om men så lite tid att skriv om det. En anledning är Fannys visit, hon kom i lördags och åkte igår och däremellan har vi haft fullt upp med att leva livet. Det har hänt mycket roligt den gångna veckan, men också tre tråkiga saker. Tre avsked närmare bestämt. Först Bella, sen Fanny och sist Johanna.  Ferlandina ekar tommare och tommare, snart åker även jag och då blir Ebba ensam hemma. Jag skulle inte vilja byta plats Ebba, men jag vet att hon kommer klara sig utmärkt. Hon är en självständig brud som tar för sig av livets goda, så nog kommer hon få en fin tid framöver. Om lite mer än en vecka anländer två andra bartenderbrudar som ska bo på Ferlandina den kommande månaden. Då blir det lite mer som det ska var här, fullt med fina flickor som njuter av livet! Nu ska ni få njuta av ytterligare en bildbomb, denna gång en mastodon sådan. Jag kommer bomba er med bilder (jag har kommit på att det är ett billigt men bra knep för att rädda bloggen, dock saknar jag att skriva mycket så ska ta tag i skrivandet snart men till dess får ni hålla till godo med bilderna. Och som sagt, en bild säger ju mer än tusen ord så dessa dryg femtio bilder ska nog hålla er på mattan en stund till..)

Fampan firar sin ankomst



Soldrinken.

Johanna har anlänt.

Fanny malade naglarna himmelskt bla.

Spegel, spegel pa vaggen dar.

Fanny och macaronsen.

Sailor chic tror jag det kallas.

Fanny och Roy Lichtenstein.

Systrar med glas.

Varldens basta Bella som har akt hem ett tag.

Vi hade avskedsfest pa sondagkvall for Bellsi och morgonen efter vantade detta diskbord valkomnande..

Sota brudar.

Har at vi tapas mitt i natten, som vanligt blev det mat forst vid midnatt.. Daliga matvanor, men goda.

Vi tog en spegelbild pa The Gang.

Shopoholic.

Turistic utanfor Casa Batló.

Vi klubbade pa Nasty Mondays.

Vi gick till en tagstation i Barcelona.

.. och hamnade pa tagstationen i Figueres.

I det har huset skulle mamma bo tycker jag.

Antligen framme.

Beundrande beskadare.

Galet stor tavla.

Installation utefter Dalís originalmalning nedanfor.

Vi satte oss pa en bank och njot av museiatmosfaren.

Sen satte vi oss pa en uteservering och njot av solen..



.. och at en dyr men ganska god micropizza.




Fampan vid Plaza Cataluña by night.



Shoppingfreaket.

Back to the sixties.

Alla matställen var stängda, men till slut fick vi en pizza.

Det blev dags for shots..

Och det blev en dagens outfit, he he.

Ytterligare en Ferlandinaflicka lamnade lagenheten..

Vi akte taxi till busstationen..

.. ochFanny akte buss till flygplatsen.

Sen var det Johannas tur att aka hemat..

Langs La Rambla hander alltid grejer, har malar en snubbe.

Det blev en halv bok som ar bildlos till halften

I eftermiddags bestämde sig min kropp att det var dags för en välbehövlig siesta efter de senaste fartfyllda dagarna, och det var bara att lyda min sömniga kropp och sova. När jag vaknade drabbades jag för ett slag av en panikartad känsla eftersom jag inte visste om det var morgon, middag eller kväll. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade sovit, jag tittade ut genom fönstret och det var molnigt men ljust och det kunde ha varit morgon kväll såväl som morgon. Jag hörde hur det slamrades i köket och funderade om det var middag eller frukost på G. Jag tog mig i kragen, gick upp och frågade brudarna rakt ut: är det torsdag kväll eller fredag morgon. Jag drog en lättnadens suck när det visade sig att det var torsdag kväll. Vi satte oss till bords och åt couscousfyllda paprikor med ädeloströra. Det händer gastronomiska storslagheter i det Ferlandinska köket måt ni tro. Den här kvällen är fortfarande ett oskrivet blad, men med tanke på de gångna dagarnas intensitet faller det sig mest troligt att det blev en sann hemmakväll. Med undantag för ett besök i närbutiken för att inhandla Coca Cola. Eftersom jag inte har bloggat sedan i lördags, då jag dessutom bara bloggade om tråkigheter som rörde stölden av min mobil, har jag en hel del att blogga ikapp om. Vilket känns som en utmaning, för var i hela fridens namn ska jag börja? Det har ju hänt så galet mycket roligheter att det inte är klokt. Vi kanske ska ta det från början?

Sent på lördagskvällen gick vi till en dansrestaurang och åt goda tapas.

Tapitapas.

Det var dock ingen dansshow under vårt besök, så förhoppningsvis lyckas vi taima in en sådan vid nästa besök på restaurangen. Jag, mamma, Joline och Elin åt tapas där så det är redan andra gången jag äter där, vilket gör att det inte är en omöjlighet att vi går tillbaka igen. Jag älskar att hitta små guldkorn i restaurangdjungeln! Efter en nattlig promenad med några stopp längs vägen somnade vi sött i våra sängar. På söndagsmorgonen var det tidig uppstigning trots sen nedstigning, vi skulle nämligen på utflykt. Glada och förväntansfulla styrde vi våra steg genom den krispiga morgonluften, med siktet inställt på tågstationen. Vi visste inte riktigt vart vi ville eller skulle åka, men kom fram till a tt Sitges - en liten stad belägen fyrtio minuters tågresa utanför Barcelona - skulle bli vår måltavla för dagen. Vilket med facit i hand skulle visa sig vara det perfekta utflyktsmålet. 

Fina Ferlandinaflickor.

En bild till mamma.

Vi strövade omkring längs pittoreska gator som var så söta att man nästan ville äta upp dem. Vi köpte cava och en baugett och satte oss längst ute på en pir vid stranden. Solen gassade och vi låg och stekte. Så gött som vi hade det är det förbaskat lyxigt att ha det. Vi njöt av solen, värmen och vågbruset. Vågornas brusande ljud och cavans berusande bubblor var en oslagbar kombination. Vi myste på innan vi fortsatte vandringen runt längs stadens små gator och torg. Vi gick i cirklar och såg samma sak flera gånger, men det gjorde inget eftersom det var så mysigt. Vi lade oss på stranden och somnade under solens värmande strålar och jag plockade snäckor som minnen från den fina stunden. Vi gick längs strandbrynet och kände sanden mellan tårna och det svala vattnet bölja upp över fötterna. Jag trotsade temperaturen och mitt logiska sinne och doppade mig i havet som var ganska iskallt. Så nu har jag faktiskt badat under min vistelse här. Skönt var det och skönt känns det. Vi fortsatte se oss runt i Sitges, som är Spaniens gaymekka. Staden är ett populärt tillhåll för många homosexuella, och är något av en fristad inte bara för spanjorer utan européer i största allmänhet. Varje år i februari anordnas en gayfestival som enligt källor ska vara värd ett besök. Om jag är här i februari kanske vi styr våra kosor dit igen. Framåt kvällskvisten började hungern smyga sig på, vilken vi stillade med hamburgare och mackor på en liten restaurang. Och citronfanta, naturligtvis. Världens godaste läskande dryck, typ. Jag har en crush på citronfanta, kan man säga.

KOTT!

När det blivit mörkt och klockan blivit mycket hoppade vi på ett tåg tillbaka till storstaden, jag hade nämligen en tid att passa - och inte vilken tid som helst. Tiden för min kompis Sigrids ankomst var nära! Vid halv två stannade taxin nedanför lägenheten och vi kramades och pratade långt in på småtimmarna. Så mycket att säga, så lite tid. Det var ett kärt återseende.

Fruktig och frasch.

Olfirande av ankomsten.

Måndagen inleddes med en bastant frukost, som det sig bör på Ferlandina. När jag var i full färd med att steka ägg och skära avokado frågade jag för säkerhets skull om Sigrid ville ha ett ägg, och fick ett förbryllat, förblyffat och uppskärrat: "ÄGG?!?" till svar. Det var precis som om jag hade frågat om hon ville ha en gammal sko på frukostmackan. När lugnet infunnit sig efter frukoststormen insåg jag att Sigrid är en typiskt kaffe-till-frukost-tjej. Därav förvåning över att hon blev tillfrågad om ett ägg till frukost. Jag måste erkänna att jag varit likdan, om man räknar bort kaffet. Jag brukar alltså sällan äta frukost på hemmaplan, oftast pga tidsbrist men också bristande aptit. Men här i Spanien är det andra bullar. Och istället för att ha anammat de spanska frukostvanorna som består av just kaffe och en crossiant, så har jag blivit en riktigt frukostmänniska - till stor del tack vare mina roomies. Ägg, avokado, mackor, ost, salami (inte så ofta numera, eftersom vi nästan aldrig äter kött, jag tror att köttabstinensen snart kommer tillkännage sig på riktigt) och flingor, bacon, yoghurt - ja allt! Jag och Ebba slog tyst vad om att vi skulle lyckas omvandla Sigrids frukostvanor och konvertera henne till frukostianismen. Och mycket riktigt, idag när vi försov oss och därför fick hoppa frukosten för att hinna till tågstationen, så utbrast Sigrid besviket något i stil med att "Men jag ville ju ha ett stekt ägg". Efter måndagens robusta frukost begav vi oss på sighetseeing till fots. Jag visade henne ställen som har någon sorts betydelse för mig, och typiska turistattraktioner samt Barcelonas små guldkorn. Precis som jag gjorde med mamma första dan. Jag funderar på att kanske starta ett litet sightseeing-projekt. Om jag läser på ordnetligt och förbereder bra gå-turer så skulle jag kanske kunna privatguida turister. Det får bli ett projekt i vår. Vi åt på Sahara, där de har världens största hamburgare. Och den blev Sigrid väldigt mätt och nöjd efter. På kvällen fick Sigrid smaka på mina drinkkunskaper innan vi drog till Mondo, ett ställe där några band spelade.

Bartenderbrudarna.

Därefter gick vi förbi en bar som såg mysig ut, därför gick vi in. Det verkade dock lite stängt, så vi frågade när de skulle stänga och bartendern svarade: vi stängde för två timmar sen. Då frågade vi försiktigt om vi inte kunde få köpa en öl, och mycket riktigt - det fick vi. Det visade sig att Bellas kompis kände bartender så vi hängde kvar där. Jag och Ebba fick gå bakom baren och göra shots. Så vi öppnade alltså en stängd bar. När den stängda baren senare stängde så var vi kebabsugna. Alla matställen måste stänga vid en viss tid, kanske två tre. Så när man kommer från en nattklubb vid sex och ville köpa något ätbart så brukar man stöta på patrull. Men det finns ett litet smultronställe i form av ett kebabställe som har olovligt öppet. Men när vi kom dit så hade det också stängt, personalen var i full gång att städa och kebabpinnarna var tomma. Men vi ville verkligen ha kebab och döljde inte vår besvikelse. Efter ett upprepat antal förfrågningar om stället verkligen var stängd, såg sig kebabkillen om efter polisen och när inga blåljus var i sikte frågade han hur många kebab vi ville ha. Jag sa snabbt fem och vips så var kebabstället öppet till vår ära. Så jag öppnade tack vare lite målmedvetenhet ett kebabställe som hade stängt. Den här kvällen gick till Barcelonahistorien som kvällen då vi öppnade en stängd bar och ett stängt kebabställe.

På tisdagen strövade vi längs en vintagegata runt hörnet. Där trängdes flera vintagebutiker med häpnadsväckande kläder från olika epoker. En butik tog dockk hem priset. Kläderna såg ut att vara väldigt gamla och när jag frågade vad en lång hallonrosa spetsdröm i form av en klänning hade för födelsedatum svarade ägaren att den såg dagens ljus i början av 1900-talet. 1900-TALET!!! Wow sa vi och han berättade lite om andra plagg som hängde i butiken. Vi stog som guldfiskliknande fågelungar och bara gapade efter mer detaljer, han berättade om butiken, sig själv och plaggen. När vi trodde att vi inte kunde bli mer förvånade så sa han "och ni har ännu inte sett skattkammaren". Nähä, tänkte vi och tänkte vidare att det får vi väl inte göra. Men jodå, han öppnade till guldgruvan där makalösa kreationer hängde. Där trängde guldklimpar som skulle kunna platsa på ett museum. Kläder från det senaste århundrandet i form av balskrudar, scenkostymer, dansklänningar och kavajaer. Vi vågade knappt röra oss där inne eftersom vi inte vågade röra plaggen. Det var så läckert att titta på allt fint och samtidigt drömma sig tillbaka i tiden. Helt lyriska stegade vi ut ur butiken och in i en annan där en ursnygg sextiotalsklänning väntade på mig. Den bara utstrålade snygghet och skrek åt mig att köpa den. Så jag köpte den. Jag satte dock inte på mig den klänningen när vi senare på kvällen begav oss till Roxy bar, även kallade skolan, för att hälsa på Ebba som praktiserade där. Vi kollade så att hon skötte sig och fotoförevigade hennes praktik. Hon var ett riktigt energiknippe bakom baren och vann med hästlängder över de andra surpupporna som jobbade där. Tänk så stolt jag blev över att min gamla barklasskompis utklassade de "riktiga" bartenderserna.

Bartender-Ebba.

Barhang hos Ebba.

Australiensiska statyer.

Planen var att vi skulle gå upp halv nio på onsdagen för att bege oss till Figeras, en stad belägen  cirka två timmars tågresa från Barca. Där finns det berömda Dalímuséet, vilket jag ochb Sigrid jättegärna ville besöka. Vi såg båda fram emot utflykten, men vi träffade några roliga australienare som vi hängde med sent till på morgonkvisten och därför försov vi oss. Vi fick bita i det sura äpplet och skippa utflykten eftersom vi inte ville komma hem alltför sent. I stället promenerade vi runt i ett jättemysigt kvarter och gick på gallerier och kollade på foton och målningar. Sen åt vi urgod mat på en urmysig restaurang. Jag drömmer fortfarande om deras goda Quesadillas, som är tortillabröd fyllda med olika fyllningar. Därefter gick vi till Caverian, där det serveras spansk cava och klassiska tapas. Det är ett populärt tillhåll för lokalbefolkning såväl som kultiverade turister kan man säga. Det var en härlig atmosfär där inne och väl värt ett besök.

Caverian.

Vi gick därefter hem och umgicks med Ebba och Bella. Sigrid fick till slut sin efterlängtade hemgjorda Cosmopolitan som hon förnöjt sippade på. Själv var nöjd med den lyckade drinken, det är precis som när man lagar en god maträtt - man blir så nöjd över att det smakar så gott liksom. Vi tänkte därefter gå ut och dansa, men efter hinder längs vägen blev det inget dansande men vi hade en rolig kväll ändå. Vi träffade våra kompisar från Australien istället.

Imorse hade Sigrid ställt dubbla alarm just för att vi inte skulle försova oss. Själv hade jag inte någon telefon eftersom jag ännu inte fått mitt SIM-kort, så Sigrid var ansvarig för väckningen. Dock blev det en ofavorit i repris - vi försov oss. Istället för att klicka upp halv nio klev vi upp kvart i tolv och fick ställa in förmiddagens planer på att gå och kolla på några av Gaudís byggnadsverk och äta en långlunch. Vi skyndade istället och fyndade ett par byxor som Sigrid spanat in under vintagerundan innan vi kastade oss i en taxi till busstationen.

Väl där köpte Sigrid en varsin chokladcrossiant som tyvärr visade sig vara torr men trots allt god. Så vi fikade i väntan på bussen och fick ett fint avslut på en fin tid. Det har varit otroligt roligt att ha Siggan på besök, och vi är båda slående överens om att det inte var sista gången hon besöker mig här. För som det känns just nu är d et här jag vill spendera min vår, men ingenting är hugget i sten och jag kan mycket väl ändra mig efter en tid hemma. Men hursomhelst så vill jag inte bestämma något, istället vill jag ta saker som de kommer och göra exakt vad jag vill. Så om jag vill bo i Barca i vår gör jag det, om jag vill hänga i Umeå kan jag göra det eller om jag vill tågluffa kan jag göra det och vill jag plugga står  dörrarna till Universitet öppna, vill jag stanna i Gävle så öppnar stan sina armar, vill jag till Skåne kan jag åka dit, vill jag hälsa på alla mina nyfunna bekantskaper kan jag ägna mig åt det, vill jag lära mig sticka har jag tid för det, vill jag sjunga i kör kan jag fortsätta med det, vill jag jobba häcken av mig så kan jag göra det. Jag kan ju faktiskt göra exakt vad jag vill, vilket jag är otroligt tacksam över. Det är en lyx att ha den friheten, och den har jag och alla mina kompisa där hemma. Vissa finner det panikartat, men jag tar det med ro och gläds över det faktum att jag får, kan och vill göra det jag vill. Det är ju världens bästa läge! Ikväll vill jag till exempel bara vara och bara vara hemma, så därför tänker jag ta det piano hemma. Imorgon är en ny dag, och det kanske blir dagen då jag ska skaffa mig mitt nionummer som gör att jag kan jobba här i Spanien och imorgon kväll kanske jag ska praktisera på Roxy bar. Den som lever får se.